Racereport Kungälvsloppet 15 km 2016-04-16

Har varit tyst här i nästan en månad och förklaring är enkel. Det har varit ganska dåligt med motivationen och träningen har inte känts så rogivande som den brukar. Har slarvat med styrkan och valt den enkla vägen i många fall. Men så är det ibland när livet kommer i mellan. Mycket att göra hemma samt att mitt nya jobb krävt sitt, till exempel en vecka i Lyon med minimal möjlighet till någon form av träning.

Nu var det ändå dags för tävling igen och det är något speciellt med tävling. Kroppen går på högvarv, magen gör sitt och det pirrar allt lite extra vare sig man känner sig förberedd eller ej. Har tyvärr känt mig ganska tung den senaste veckan och haft en högre ansträngning kontra fart än normalt på de pass jag kört i veckan. Ingen bra känsla helt enkelt. Nu var det som det var och att inte ställa mig mig på startlinjen igår fanns inte i tankarna.

Ställde mig som vanligt längst fram i starten och tittar mig lite runt, känner igen några från KUL (Kungälvslöparna) men ingen annan som jag på rak arm kan säga kommer bli svår att slå. Starten går och vi är snabbt 3 st. som bryter oss loss.

Det var jag en Ullevi-löpare och en Hälle-löpare. Det luriga är att 5 och 15 km springer samma sträcka och det är svårt att urskilja vilka som springer respektive sträcka. Detta medför att man kan hamna i ett tempo som är för snabbt ganska enkelt. Kilometerna rullade på och precis innan målgången för 5 km blev jag omsprungen av Hälle-löparen som visst sprang just bara 5 km. Vi detta laget hade även Ullevi-löparen dragit ifrån mig lite och avståndet ökade tyvärr när vi gick ut på de sista 10 km. Kände ganska snabbt att detta kommer bli tufft idag. Inte att försvara segern utan mer att ta sig runt. Vid 6 km började mjölksyran komma och jag fick sänka farten ganska markant. Vid 8 km såg jag inte ens Ullevi-löparen i fjärran framför mig och efter att ha bestigit en ganska kraftig uppförsbacke hade mjölksyran tagit över mina ben. Var helt enkelt tvungen att stanna upp och försöka få ut den. I detta läget låg även en DNF (Did Not Finish), dvs. tankarna att bryta fanns. Vände till och med tillbaka några meter men sen tog tävlingsmänniskan över och fick mig på bättre tankar. Jag vände mig om och började springa igen, låg faktiskt tvåa. Resten av resan var en kamp, inte mot klockan för den sket jag i om jag ska vara ärlig utan en kamp mellan knopp och kropp.

När väl brofästet dök upp i fjärran och man kunde skymta Skarpe Nord kom lite energi tillbaka och jag kunde öka de sista kilometerna och jag orkade med en spurt sista kilometern som gick på 3:08 min/km innan jag kom i mål. Helt slut och de jag träffade efteråt sa att jag såg inte fräsch ut.

Vem var då denna Ullevi-löpare som krossade allt motstånd, jo Fredrik Johansson heter han och vann SM förra året på maraton. Hans personbästa är 2:19 på maraton, vilket inte är fy skam. Känns ändå OK nu efteråt att förlora möte honom men det jag tar med mig är att känslan att gå i mål är mycket bättre än känslan att bryta. Tiden är sekundär men får mig att tänka hur jag ligger till i min träning. Men har inte tid att reflektera för mycket så jag gör som jag brukar. BRYTER IHOP OCH KOMMER IGEN.