Race report Borås 6-timmars 2012

Den 10 november ringde väckarklockan klockan 06.00. Det var dagen för ultrapremiären i Borås, en 1,3 km varvsbana runt Ramnasjön, i och för sig på sprintdistansen 6 timmars men ändå, det är ultra för en som inte sprungit längre än 42,2 km innan. Jag hade tagit med mig hela familjen (fru och 2 barn) på detta äventyr då vi bokat hotell för natten med biljetter till äventyrsbad dagen efter. Det kändes som en bra idé just då.

Dagen börjades med frukost alá Rune Larsson, dvs. ostkaka och sylt (hoppade grädden). Bilen packades och det såg ut som vi skulle på charter med all packning. Detta berodde mest på att vi inte litade på väderleken och speciellt inte vädret i Borås. Väl uppe i Borås hämtades nummerlapp ut och barnen kläddes på ordentligt. Vädret var som förutspått, friskt dvs. 4-5 grader, lite vind och tunga mörka moln, men inget regn. 10 minuter innan start tog jag av mig mina överdragskläder och såg plötsligt att vi som bestämt oss att springa i korta byxor var få räknade. Men i min värld kan man inte tävla i långbyxor, då försvinner hela tävlingskänslan.

Har nu i efterhand förstått att planering är A och O när det kommer till Ultra, speciellt när det kommer till mat, dryck, energi. När ska jag äta/dricka, hur mycket och av vad, var frågor jag borde ställt till mig själv. Jag hade ingenting med mig i form av energi, mat eller dryck. Hade enbart en keps och långärmad tröja att byta med i fall eller rättare sagt när, det skulle komma regn. Det jag däremot skänkt en tanke åt var starten på loppet. Förstod av andra att man tappar i slutet av loppet vare sig man vill eller inte. Så planen var att ta första maran under 3 timmar och sen köra på så gott det gick. Starten gick och några personer stack iväg som om det var ett millopp vilket senare ledde till att de föll tillbaka. Jag startade som planerat, dvs. cirka 4:10  min/km tempo.

Efter starten har jag dålig koll på loppet, många människor kan återberätta sina lopp i detalj. Jag har en tendens att hamna i någon sorts bubbla när det är tävling och blir otroligt fokuserad, vilket leder till att jag bara har vaga minnen efteråt. Familjen hejade på de första varven med glatt humör, sen hade vi bestämt att de skulle hitta på något annat för att sedan återkomma de sista 1,5 timme för att heja. Efter några varv såg jag dem inte längre. Plötsligt öppnade sig himlen och Borås vädret visade sig från sin bästa sida och det höll i sig i cirka 2 timmar. Mitt i värsta regnet såg jag familjen igen och de såg inte glada ut, kalla, våta och säkert lite irriterade. De bytte kläder och tog bilen till Knalleland.

Löpningen flöt på bra och maran passerades på 2:54:56, lite snabbt men det kändes ju så bra. Nu hade det slutat regna och jag hade bestämt mig för ett tröjbyte efter första maran var passerad, jag avvaktade ändå till 50 km innan jag bytte. Det jag visste då var att jag låg först och hade varvat alla utom en, en kille som heter Thomas Kallin, han vann Göteborg Marathon 2010 på 2:35:56 har jag läst efteråt. Jag

kom igång bra efter tröjbytet, även om det blev svårare och svårare att hålla tempot.  Hade fram tills nu bara ätit och druckit sporadisk, när jag kände för det helt enkelt, hade ingen struktur alls på intaget.

Jag sprang på, benen blev tyngre och tyngre och de få backar som fanns längs banan kändes brantare och brantare för varje varv. Jag började känna lite oroskänslor i magen och vid 61-62 km var det dags att besöka toaletten för första och enda gången. Det var skönt att får sätta sig ner lite, även om det var tungt att resa sig efteråt och komma igång. Ut på banan efter toabesöket hade jag blivit omsprungen och låg nu tvåa för första gången sen starten (förutom de som tjuvrusade några varv). Jag lyckades snabbt springa ikapp Tomas och sedan förbi och efter några varv så varvade jag han, jag kunde se över sjön att han stannade och stretchade då och då.

Resten av loppet var en kamp mot huvudet som flera gånger sa åt mig att vara nöjd med vad än resultatet blev. Reima Hartikainen som också sprang loppet påpekade flera gånger när jag varvade han att chansen fanns på 80 km. Började på grund av detta och alla andra som hejade på få in lite positiva tankar i det annars så negativa huvudet. När det återstod cirka 1-1,5 timme av loppet såg jag familjen igen vid banan. Barnen och frun såg glada och nöjda ut så jag antog att det funnits med ett besök på McDonalds i deras utflykt. Plötsligt small det runt mina fötter och jag hoppade till, nej, det var ingen hälsena eller liknande som gick av utan bara min son som hade fått ett paket med gammaldags knallskott från Hobbex och dessa kastade han sedan varv efter varv mot mig tills de tog slut.

 Vid denna tid hade jag börjat få lite krampkänningar och trodde i min envishet att detta kunde botas med resorb som serverades vid varvning tillsammans med en massa annat gott. Men såklart var detta för sent, saltdepåerna skulle såklart fyllts på kontinuerligt under hela loppet och inte när krampen satte in. Beslutade då att kriga mig igenom 3 varv utan stopp och sen belöna mig med lite gång samt vätska och snacks. Detta blev planen som räddade mig. När det återstod cirka 20 minuter fyllde jag på för sista gången och sen var det bara att öka. Kändes i alla fall som jag ökade frekvensen men km-tiderna efteråt sa något annat, en marginell skillnad från tidigare. När skottet gick för 6 timmars löpning i ekorrhjulet var det som en vinst att få stanna och bara vara i nuet. Kall, stel och förväntansfull var känslan när man nu stod där på andra sidan sjön och väntade på kontrollmätningen.

Resultatet blev lite mer än 61 varv och 80,232 km, vinst med cirka 3 km.

Därefter kom familjen och kramade om mig och vi tog oss tillsammans till målet där vi fick pastasallad och Brämhults juice segraren fick välja lite extra och det utnyttjade jag. Duschen efter loppet var underbar och värmen började sakta komma tillbaka efter ha stått under strålen ett tag. Prisutdelningen löpte på och jag blev ägare till en ny löparväska. Nöjda och glada styrde vi nu bilen till hotellet och mot nya äventyr.

Loppet var otroligt bra arrangerat med otroligt frikostig varvsstation där det fanns allt att önska. Otroligt familjär stämning längs banan och hos funktionärerna. Det kändes stundtals som jag hade personliga langare längs banan, all eloge till SOK-Knallen och tävlingsledningen.