Racereport BUM 87 km 2015-05-30

Nöjd och glad (lite lurig) vid prisutdelningen. Foto: Privat

Efter besvikelsen att inte kunna medverka förra året på grund av min skada har jag längtat till detta lopp med blandade känslor. Har verkligen tvivlat om jag är redo för 87 km i terräng, läs mer om det här.Var anmäld förra året och meddelade då Peter, tävlingsledaren, att jag tyvärr inte kunde försvara min titel (vann 2013). Har tyckte det såklart var tråkigt men meddelade samtidigt att min plats var redan betalt för kommande år. Detta uppskattades mycket av mig. Det är just detta engagemang som gör denna tävlingen så speciell. Återkommer mer om detta senare.

En av många positiva saker med att ha ett heltidsjobb och familj är att det alltid är fullt upp vilket medför att man lever i nuet och hinner inte reflektera så mycket om vad som komma skall. Det var inte förrän sent på fredagskvällen jag började leva in i tävlingsbubblan och förbereda allt som hör till en ultratävling i terräng (trail). Nu ljuger jag lite för jag har faktiskt följt väderleksrapporterna minutiöst sen i onsdags då den sa 33 mm regn både i Göteborg, Hindås och Borås. Det vill säga hela sträckan vi skulle springa. Denna prognos drogs ner för varje dag som gick. Med denna första prognos i huvudet fick jag lite panik då jag inte äger en regntät påse att ha det viktiga i så som mobiltelefon (obligatoriskt) och karta (skulle inte springa fel denna gången). I samband med storhandlingen på torsdagen smet jag in på XXL. Väl där inne kom jag även på att jag saknar en regntät jacka anpassat för rörelse eller rättare sagt löpning då de löparjackorna jag äger är enbart vattenavvisande. Väl inne fastande ögonen på en Salomon Minim 2,5L och det blev denna samt en bra regntät påse. På fredagskvällen åkte alla saker fram som jag skulle ha på mig samt det som skulle vara med i väskan respektive dropbag. Efter lite fixande blev jag överens med mig själv om hur jag skulle lägga upp det. Eftersom jag haft en benägenhet att springa fel på trailtävlingar laddade jag nu ner banan i min klocka. Vätskan blev vatten och Tailwind (som jag verkligen tycker fungerar) och maten bestod av diverse bars och nötcrème. Kände mig nöjd och gick till sängs.

Allt ska med. Foto: Privat

Vaknade 05:25 på lördagsmorgonen för att göra i ordning ryggan och äta frukost. Starten gick redan 08:00 och fadern min skulle hämta mig lite innan sju. Väl på plats i Skatås hämtade jag ut min nummerlapp och träffade två av alla fantastiska funktionärer på detta lopp. Minglade lite bland andra bekanta ultralöpare bland annat Andreas Blomgren som jag sprang med vid Soteledens Terrängmarathon men frös mest hela tiden. Det duggade titt som tätt och någon värme var det inte tal om. Till slut var det dags för start och vi sprang iväg påhejade av några få supportrar. Redan efter volleybollsplanerna kom vi i täten fel men blev tillrättavisade av några bakom, detta började ju bra:-). Efter några km var vi tre stycken i täten, jag och två andra (Andreas och en IK Jogg-löpare som jag tyvärr inte vet namnet på). Jag bara löpte på och märkte inte ens att Andreas släppte oss och han måste gjort det efter 5-6 km. Anförda av mig avverkade vi km efter km på otroligt blöta, leriga, geggiga, hala och svårsprungna stigar. Vädret var verkligen omväxlande från sol till störtregn men den nya Salomon jackan var verkligen helt grym. IK-jogg löparen hade med sig en supporter som verkligen dög upp överallt, grymt imponerad att hon hittade och hann vara på dessa platser längs banan. Jag sprang bara på och han tappade lite vid varje gång hon dög upp men var snart ikapp igen. Lite oroade detta mig då vi pratade lite längs vägen till Hindås och han lät ganska oberörd men berättade då att han enbart sprungit maraton som längs innan. Väl inne i Hindås sprang vi lite fel (500 m kanske) men blev snällt tillrättavisade av en boende.

Lite felspring.

Efter dryga 40 km var vi framme vid Hindåsgården (vilka underbara funktionärer, glada och bara allmänt trevliga), vilket är den största stationen och även där våra dropbags fanns. Hade sista kilometerna innan Hindås märkt att IK-jogg löparen inte var lika lätt som innan så jag chansade lite med att inte stanna för länge i Hindås. Åt lite, fyllde på mina flaskor och frågade inte ens efter min dropbag då jag efter snabbt huvudräknande kände på mig att jag hade tillräckligt med närig i väskan och flaskorna för att klara mig. Sa till IK-jogg löparen att vi skulle sticka av ren välmening då det alltid är trevligare att springa ihop än själv. Hann hängde på men redan efter knappt en kilometer skrek han till mig att fortsätta men att han skulle bryta (fick sen reda på att troligtvis hade tänkt stanna längre i Hindås och byta kläder samt att han hade ont i kroppen. Tråkigt). Fram tills nu kände jag mig ganska pigg, speciellt i huvudet. Med vetskapen att jag nu var själv blev detta en personlig kamp. Vid 50 km kände jag att kroppen behövde lite sportresorb för att förbereda kroppen för de stigningar som komma skall men då hade jag 2 fulla flaskor med Tailwind så var det enda alternativet att tömma två påsar sportresorb i munnen och skölja detta med vatten från vätskeblåsan. Vilken kick jag fick.

De riktiga stigningarna börjar efter Hindås. Foto: BUM

Tuggade på i bra takt men tog det lugnt och gick i tuffaste stigningarna. Man förlorar på att ens försöka springa upp för dessa. Efter 52-53 km kom jag in på ett mer lättlöpt motionsspår och det var skönt. Rätt som det är ser jag en grupp med varselvästar som kommer emot mig, väl framme hos dem ser jag att de är funktionärer (station Aborresjön) och de väljer att springa med mig de 100-200 meter det är till stationen och frågar hur jag mår samt vad jag vill ha. Väl framme får jag en service som kan liknas vid en bra restaurang. Mina flaskor blir fyllda och magen får lite också. Tack. Nu är det "bara" 30 kilometer kvar till mål. Efter 65 km börjar det ta emot lite speciellt i nedförsbackarna men jag pratar med mig själv att inte ge upp utan bara köra på. Jackan åker också av och på då vädret är lika omväxlande som innan, dvs. hällregn ena stunden och sol den andra. Precis innan 70 km börjar jag skymta den sista stationen (Nordtorp) innan mål. Väl framme svänger jag höger och vilka ser jag då om inte min familj, frun skriker sig hes och barnen hejar.

Påhejad av dottern efter cirka 70 km. Foto: Privat

Stannar lite snabbt och pratar med dem samt dricker lite Coca-Cola innan jag springer vidare. Nu gick loppen en bit på asfalt och det gör inte gott för benen som är stumma som de är. Väl inne skogen kändes det bättre men efter 77-78 km kom jag ut i ett villaområde och hittade inte markeringarna. Sprang fel och fick lite panik om jag ska vara ärlig. Har jag klarat mig så här långt ska jag inte misslyckas nu. Efter lite letande hittade jag till slut vägen ur och ner på vägen igen och kunde följa de orangea markeringarna in på ett ännu ett motionsspår.

Lite letande i villa området.

Sprang och log nu hela vägen utan vetskap om det var någon bakom mig, men var så nöjd med mig själv och visste nu att detta löser jag utan problem. 80 km avklarade, bara 7 km kvar. Följde markeringarna som BUM satt upp för att förtydliga samt att visa oss rätt då vi avvek från Sjuhäradsleden en bit innan vi går över Getängsvägen in i centrala Borås. Nu sprang jag på samma väg som jag gjorde 2013 men visste att detta året var målet flyttat och sträckan inne Borås var längre, men jag var inte beredd på hur lång den var och svor lite åt banan (inget illa ment:-)). När väl skymtade Stadsparksbadet brast det nästan för mig. Mest av lättnad men också av glädje, på detta såg jag ävenmina föräldrar och barn som var på en lekplats precis innan mål. Barnen började springa med mig men jag ville bara in i mål så jag fortsatte att springa av bara farten. Sista km gick i 3:15 min/km fart, inte illa efter 87-88 km. Även med de få felnavigerar jag gjorde stannade min klocka på 88,72 km.

På väg mot mål. Foto: Privat

Väl inne i mål satte jag mig bara ner på en stol och va i nuet. Fick som vanligt i denna tävling service av bästa klass. Sportresorben åkte fram snabbt till mig, samt en filt att ha runt kroppen då jag frös ganska rejält. De letade även fram min jacka i väskan. Skorna åkte av, fötterna tog stryk av det våta underlaget. Efter några minuter var jag människa igen och ställde mig upp. Blev fotograferad och intervjuad av samma reportern som intervjuade mig efter min vinst i Borås 6-timmars 2012.

Sportresorb, ja tack! Foto:Privat

Efter detta blev det en dusch som var så skön. Mina underbara barn följde mig mig och de tycker alla grejer är så spännande. De drack vatten ur flaskorna och vätskeblåsan konstant (3 gånger var de toa sen, var). Efter en lång tid gick vi in till badets restaurang som bjöd oss tävlande på mat. Det blev middag för hela familjen istället då det var det enda alternativet om inte de andra skulle dö av hunger. Efter maten var det dags för prisutdelning ute vid målet. Min tid blev till slut 7 timmar 57 minuter och 54 sekunder (förra året vann man på 8 timmar 12 minuter). Tvåan kom in på 9 timmar och 7 minuter. Ganska stor marginal.

Prisutdelning. Foto: Privat

Tackade Peter för en fantastisk tävling och det är det verkligen. Banan i sig kan man springa vilken dag som helst eftersom den är såpass bra uppmärkt, men det som gör BUM så bra är alla människor som är runt omkring. Har inte varit med om lika engagerade funktionärer som på BUM, de gör verkligen allt för att man ska känna sig välkommen och de vill verkligen serva alla på bästa sätt. Tack till er alla och ett speciellt tack till Peter som upprätthåller denna otroliga standard för en bråkdel av vad det kostar att vara med i andra tävlingar. Ni är guld värda oss galningar som gillar detta.

Måste också rikta ett extremt stort tack till min familj som inte bara mig låter mig hålla på med detta utan också är på plats och hejar. Det betyder allt.

Längs banan redan tidigt stötte jag på flertalet 100 miles löpare av olika status. Jag har all respekt för er. Tack även för alla hejarop ni gav mig längs banan. Roligt att träffa dig Daniel, så otroligt bra gjort.