Race Report Stockholm Ultra 100 km (SM)

Jag hade tänkt att vänta med denna rapport tills jag smält detta nederlag, men just nu snurrar det för mycket tankar i mitt lilla huvud för att jag ska kunna sova. Många frågor eller meningar börjar med, tänk om.

Innan start

Jag och Jonas innan start

Men vi tar det från början.

Starten gick 08:30 vid Sjöhistoriska Museet.

Ett gäng med den "galne britten" i förarsätet stack iväg i för mig maraton fart. Jag valde att hålla mig till min plan, dvs. ligga runt 4:20 min/km konstant under hela loppet för att kunna plocka placeringar sista två, tre milen när många som springer för i början har en tendens till att tappa. 

Första varvet var ett kortare varv på knappt 5 km, redan då fick man än försmak av den otroligt fina banan. Låg vid varvning elva totalt. Varv två som var det första långa varvet löpte på fint, lagningen var exemplariskt vid varvning. Varv tre hade samma känsla förutom att jag nu började få lite känningar i hälen, samma som under Lejonbragden. Det är inte skavsår utan mer en brännande känsla. Trodde jag hade eliminerat detta genom att inte ha de sockorna jag hade senast, men det måste nu bero på annat, skorna? Prata med frun vid varvning att det blir skobyte nästa gång vi ses. Vid tredje varvningen låg jag fortfarande på elfte plats. Väl inne för varvning igen genomfördes ett skobyte likt däckbyte på Formula 1, grymt effektivt med fruns hjälp. Även med skobyte klockades denna km på 5:06 min/km. Låg nu och snittade 4:20-22 min/km som planerat och hade en preliminär målgångstid på 7:14-15. 

In action

Varv 5 och 6 löpte på smärtfritt med undantaget att jag behövde kissa under varv 6. Detta tog jag som positivt då jag inför dagens lopp mest var rädd för att inte få i mig rätt mängd vätska. 

Maraton passerades på 3:03:18. Senare passerades 50 km på 3:36:55 vilket ger ett snitt på exakt 4:20 min/km. Inne för varvning igen och kroppen kändes mycket fräsch förutom att höger lår har små "ilningar" men ingen alarmerade och jag var förberedd på detta med tanke på de problem jag haft det senaste halvåret. 

Sen hände det som inte skulle hända, i nedförsbacken efter varvning vid 52,4 km vek sig mitt höger ben efter att ha blivit helt kraftlöst. Det var som att benet fick en ordentlig stöt och jag föll ner i gruset. Slog mig ordentligt även om detta var en bisak mot mitt onda lår. Låg där hopkrupen och ville bara gråta. Vilket antiklimax, jag hade mer att ge, halva loppet var avklarat. Men det kändes meningslöst att ens försöka ge sig ut på banan igen, baksidan ville inte helt enkelt. I väg med motorcykel till sjuk och massage-tälten där de konstaterade som jag redan visste, efter självdiagnos, att jag har falsk ischias och jag nu måste ta tag i detta ordentligt vilket troligtvis kommer innebära löpningsförbud ett tag framöver.

Grät både av besvikelse och smärta

Handen efter fallet

Axeln efter fallet

Vid varning 52,4 km låg jag nia totalt och sexa i SM. Tre (två SM deltagare) deltagare som låg före mig här bröt vilket gett mig en sjätte plats totalt och en fjärdeplats i SM utan att ha behövt springa förbi någon.

Gråtfärdig och besviken gick jag tillbaka till våra saker ihop med frun som jag bad sjuksköterskorna att hämta. Valde att inte åka hem direkt utan att stanna och stötta de jag kände som var kvar ute på banan och slet, speciellt min lagkompis Jonas som till slut knep åt sig en sjätte plats i SM och en åttonde plats totalt. Den killen har det största pannbenet jag vet.

Nu i efterhand känns bara allt skit, jo jag var väl medveten att detta kunde hända med tanke på hur jag känt mig. Men nu var ju resten av kroppen så fräsch, kunde inte låret hållit också då.

Min tid från Lejonbragden (7:32:15) hade räckt till en fjärde plats i SM och en femteplats totalt. Jag vet också att jag skulle förbättrat den tiden idag om benet hållit, vid 50 km låg fortfarande min preliminära måltid på 7:14-15, hade troligtvis tappat lite sista 50 km men inte så mycket. Inramningen och motståndet hade löst det, i Lejonbragden ledde jag från start till mål.

Hur det blir i framtiden får tiden utvisa. Först ska jag sörja och bryta ner mig och se hur läkningen går av min skada, sen blir det en utvärdering av hur jag ska göra. Ena delen av mig är less på detta med löpning medan den andra delen säger att det bara är att bryta ihop och komma igen. Då starkare, snabbare och bättre.

Tills sist vill jag tacka så mycket för allt stöd hemifrån och runt Djurgården. Ni är guld värda.

Vill även tacka min support till lika fru som sköter sina uppgifter med bravur och alltid finns där för mig, samt för ett mycket bra arrangemang av Stockholm Ultra som absolut satt en hög standard på hur dessa tävlingar ska anordnas i framtiden.