Länge sedan ett inlägg lades upp på denna blogg. Anledning är helt enkelt att den inte varit prioriterad samt att det har inte hänt så mycket roligt löparmässigt den senaste tiden. I och med flytten till vårt nya hus precis innan semestern har jag fått andra prioriteringar i livet. Även om huset är nybyggt finns det saker som ska och måste göras. Huset var bara grundmålat vilket innebär att det måste målas två gånger innan vintern för att få ett skyddat hus inför vintern. Vi har säkert över 100 kapade träd som ska sågas upp och klyvas. I och med att vi inte har något garage än så saknar vi ett förråd (idag tjänar ett sovrum till detta) och så vidare. Listan kan göras lång. På detta jagar vi även lite folk som ska komma och fixa till lite saker i huset som inte är okej. Inget allvarligt men det ska fixas och det träder lite på psyket att jaga dessa människor och påminna dem hela tiden.
Ändå har jag försökt då till några löppass per vecka och det har blivit mellan 3-6 mil per vecka om vi bortser från semesterveckan i Turkiet där jag hamnade på 0.
I helgen var det då dags för Vasastafetten och jag vet att detta är årets höjdpunkt för några. Jag hade aldrig varit med innan men Solvikingarna har varit med i många år. Jag hade blivit tilldelat sträcka 2 i första laget. Sträcka 2 går mellan Smågan och Mångsbodarna och är 14,3 km lång. Detta är en av de finaste sträckorna då den går på fina små stigar i skogen och spångar över myren.
Vi kom upp till Oxberg där vi skulle bo på fredag eftermiddag och efter lite middag satte vi oss ner i laget och uppskattade tider på resp. distans samt gjorde klart körschemat då logistiken är en av de svåra nötterna att knäcka. Tiden vi uppskattade att jag skulle springa på kändes helt okej.
I och med att jag skulle springa sträcka 2 blev uppstigning tidigt då man enbart kan tas sig till Smågan med buss från starten. Vi åkte från huset där vi bodde kl.07.00 och runt 08:30 gick bussen till min start. Fick i mig bra med frukost samt drack en halvliter sportdryck i bilen.
Väl framme vanligt lite toalettbesök och uppvärmning. Såklart var jag nervös och anspänningen var hög. Som alltid känner jag inte direkt någon press på mig från omgivningen men jag kräver ganska mycket av mig själv när jag står inför ett lopp.
Hörde efter ett tag förvarningen från speakern att vår första löpare var på väg in till växling och jag begav mig till växlingen. Efter någon minut kom han och då tror jag vi låg 5-6. Jag stack i väg i bra fart och första biten var lättsprunget på breda grusvägar. Tog mig förbi 2 stycken ganska snabbt. Efter en stund vek vi in i skogen och de små smala stigarna kom. Otroligt teknisk då inte var en centimeter utan att stack upp rötter och stenar ur jorden. Hade en bra fart under bena och ansträngningen var hög men vad annat ska den vara på en stafett och en sträcka på 14,3 km. Det ska vara jobbigt att springa snabbt. Blev omsprungen av 2 löpare som hade en helt annan fart än mig under fötterna en bit in i skogen och jag valde att inte hänga på utan jag körde i mitt tempo och hamnade tyvärr lite i ingenmansland. Som sagt var ansträngningen hög och det var väldigt jobbigt men inte hade jag trott något annat.
Km 10-13 är inte riktiga så jag inte stängde av klockan efter att de hämtade mig.
Stigarna avlöstes av spångar omgivna av myr. Sprang på i fortsatt bra fart men plötsligt helt utan förvarning avvek jag från spången efter lite mer än 9 km och sprang rätt ut i myren. Vattnet nådde ovanför knäna och det mjölksyran började komma till mig.
Här ser ni min sväng ut i myren.
Vet inte varför jag avvek från spången men efter en stund kom jag upp igen och fortsatte framåt. Nu börjar det bli riktigt illa och plötsligt börjar mina ben vika dig under mig och jag föll handlöst mot marken. Upp igen och men tyvärr blir resultatet detsamma. Hur många gånger jag ramlade vet jag inte och har inget minne av det heller men om jag tittar på min kropp pratar vi säkert om ett tiotals gånger. Har sen svaga minnen av att några funktionärer kom och hämtade mig till vätskekontrollen som så tur var låg nära olycksplatsen. De la mig ner och gav mig vatten och ringde till Mångsbodarna och berättade vad som hänt. När jag klarnat till pratade jag med och bad de låta resten av laget få springa vidare. Ångesten och skulden var stor som den var. Detta löstes till slut att vi fick fortsätta med ett tidstillägg på 17 minuter. Rätt eller fel? Efter ett tag kom det en fyrhjuling som skulle ta mig till sjukvården i Mångsbodarna och väl uppe på började jag må dåligt igen. När vi kom fram till Mångsbodarna steg jag av men kände snabbt att detta löser jag inte så jag lade mig ner och där låg jag säkert i 15 minuter innan jag ens tänkte tanken att resa mig upp. Till sist kom jag på benen och begav mig till sjukvårdstältet (eller rättare sagt containern) och fick lägga mig ner på en brits. Sjukvårdaren gav mig vatten. tog blodtryck (110/70) och tvättade av mig. Hon ringde även efter resorb som jag sen fick men tror att det gjorde varken till eller från utan jag behövde helt enkelt bara vila och kroppen behövde börja fungera igen. Blev utskriven och vi begav oss till Oxberg för enligt logistikschemat skulle min bil ta de 2 sista löparna till sina starter. Vi gjorde detta och sen åkte vi till målgången för att se och heja på de lagen som nu skulle komma i mål. Solvikingarna lyckades knipa två tredjeplatser, mixed och dam. Hur gick det för oss då? Jo, vi kom in som fjärde lag i mål bland herrarna. Troligtvis hade vi kommit trea om jag fullföljt min sträcka runt den estimerade tiden. Mer skuld och ångest. Kvällen förlöpte med middag och umgänge men hade svårt att få fram någon glädje ur det hela.
Efter lite löpning på söndagen och städning ville man bara komma hem. Gjorde några mackor till mig som lunch för att tjäna tid och jag var hemma precis till middagen.
Kroppen ser helt ut som den gör och som ett brev på posten svullnade även vristen upp på kvällen, har säkert stukat den under vansinnesfärden.
Höger ben.
Vänster ben.
Höger lår.
Höger hand.
Höger arm
Höger axel.
Höger höft.
Vristen.
Nu när jag tänker efter och reflekterar undrar jag såklart vad det egentligen var som hände. Tror inte att det är en isolerad händelse utan troligtvis en kombination av stress, hög ansträngning och värmen. Det kunde ha slutat mycket illa och det har fått mig att tänka lite extra. Ingen är odödlig och man får verkligen vara försiktig med det man har.
Post a Comment