Racereport Kullamannen Ultra 66 km 2015-10-31

Detta var tänkt att bli årets upplevelse och njutning. Men istället blev det tyvärr ett stort fiasko och ett antiklimax för min del. Har ingen annan än mig själv att skylla. Fortsätter ni läsa får ni veta varför.



För att göra historien kort så åkte jag ner till Skåne och Mölle på fredag efter lunch för att hämta ut nummerlapp och mingla lite med Salomongänget och speciellt vår allsmäktige Erik Ahlström.
Träffade även Kalle Flodin hans syster samt vinnaren i loppet André Jonsson. André bodde inte på hotell som vi andra utan tältade vid starten, respekt!
The Dark Side skulle avgöras på fredagskvällen. En reflexbana på 8 km och det såg mäktigt ut när alla sprang ut i mörkret med sina pannlampor. Tänkte vänta in vinnaren men tyvärr frös jag så mycket så jag gick till pastapartyt istället. Efter maten träffade jag de andra igen vid starten och vi åkte till Helsingborg för att sova på Scandic i ett fyrbäddsrum. Det var jag, Emil Svensk, Malin Starfelt och hennes man Victor Starfelt. De andra skulle starta senare så jag var den enda som gick upp innan 05:00 på lördagsmorgonen då starten gick 07:00 och innan dess skulle frukost intas på Hotell Kullaberg. Kom dit vid 05:30 och började så smått äta. Tiden fort och sen var det dags. Visste att André skulle gå för vinst i loppet och totalt i Salomon Trail Tour 2015. Fick även veta på fredagen att 2 stycken rumänska ultralöpare hade blivit inbjudna och att de var riktigt duktiga. Så vi var ett gäng som skulle vilja vinna.

Starten gick och jag startade avvaktande då jag hade ingen aning vad som väntade oss. Vi skulle springa 3 varv på banan för Dödens Zon och en del av banan gjorde verkligen skäl för namnet. André och några andra stack snabbt iväg men jag traskade på behagligt bakom. Första 6-7 km var inga problem utan gick på otroligt fina, lövfyllda vägar och stigar. Men ungefär vid 6 km sprang man ner mot stranden och då menar jag ner. Det var verkligen brant nedför och jag märkte snabbt och detta med nedförslöpning har jag inte tränat på. Väl nere på stranden sprang vi kanske kanske 500 m på stenar och då menar jag stenar. Ingen stening strand utan stora stenar som man fick hoppa i mellan. Snart skymtade man Nimis och precis bredvid skulle vi springa upp för berget igen. Den backen gick verkligen rakt upp, enligt klockan gick man från 0 till 180 höjdmeter på 6-700 m. Det gick inte att springa utan det var bara att knata uppför medan mjölksyran började samlas i benen och pulsen steg snabbt.

Höjdkurva (1 varv). Foto: Kullamannen.com


En av backarna. Foto: hittaupplevelser.se

En annan av backarna. Foto: hittaupplevelser.se

Väl upp på toppen var man rejält andfådd och det tog ett tag innan jag andades normalt igen. Efter ett tag var det dags igen och springa nedför och samma gällde nu som innan, det vill säga ner till stranden för att nästan med en gång bestiga berget igen. Denna gång var det gång på alla fyra som gällde då underlagen var så löst. Som hjälp hade de rep som hängde ner som man kunde ta tag i efter ett tag och de behövdes verkligen. Igen var det dags för mjölksyran att ansamlas i benen. Väl uppe på toppen var det relativt enkel löpning till fyren längs ut på Kullaberg. Direkt efter fyran sprang vi nedför otroligt teknisk terräng med bara en massa vassa stenar. Här gällde det att verkligen hålla sig på fötterna, annars hade man slagit sig rejält kan jag lova, Efter denna resa var det en ren transportsträcka till hamnen i Mölle för varvning. Tror jag vid vändningen låg 5:a och jag kände mig verkligen stark och såg fram emot ett snart igen bestiga Dödens Zon. Sprang på bra och tog två placeringar innan det var igen dags för att springa nedför och då hände det som inte får hända. Troligtvis slappnade jag av och tappade fokus, och vips så hamnade hela foten under mig och det kändes verkligen som att jag sprang ett steg på ovansidan foten. Stannade till av smärtan men försökte få igång mig igen men det gick tyvärr inte. Ni vill inte veta de orden som kom ut ur min mun. Besviken är bara förnamnet. Gick tillbaka till den vätskekontrollen vi ganska nyss sprungit förbi och efter lindning blev jag körd tillbaka till hamnen där jag i ren besvikelse lämnade in min nummerlapp och förklarade att jag brutit. Jag var bara tom så jag letade efter Erik men han hade åkt upp till fyren för att heja och jag ville inte vara kvar så jag satte mig i bilen och körde raka vägen hem.

Så såg foten ut dagen efter. Inte så blå men svullen.

En annan bild på foten. Hål i strumpan också:-)

Såklart var det vänster fot som jag stukade IGEN. Samma som under Vasastafetten (läs mer här).
Jag till och med tagit med mig tejp så jag skulle tejpa foten då jag visste att det skulle bli mycket nedför och tekniska partier där en stark fotled är en fördel. Men i all hast på morgonen glömdes detta.

Som tillägg vill jag säga att det var en otroligt rolig och mycket utmanande bana. 3 varv låter inte roligt kanske men vi ultralöpare bryr oss inte så mycket om det. Att man kan få ihop nästan 3000 hm i Skåne är det inte många som tror men Kullaberg är verkligen speciellt. Har man inte upplevt Kullamannen så tycker jag att man ska anmäla och förbereda sig på en fin utmaning.
Se gärna denna film så förstår ni vad som väntar er:

Inga kommentarer

Använder Blogger.