Racereport Ultravasan 90 km 2016-08-20

Nästan 3 månader sedan jag gjorde ett inlägg här. Tiden flyger förbi och märkte att jag till och med missat att ge en RR från Trollhättan City Trail där jag kom in på en tredjeplats. Detta var förövrigt ett riktigt roligt lopp och mycket jobbigare än vad jag hade förväntat mig.

Nu var det då dags för ett av de lopp man längtat efter hela året, Ultravasan 90. Titta gärna på detta klippen så kommer ni att förstå varför https://youtu.be/yXw9dtiMk6g.

Men för att ge allt en rättvis bild behöver vi backa bandet till v.28 då jag gick på semester. För mig blev v.28 en riktigt bra vecka (min fru skämtade och frågade om jag var på träningsläger på grund av all träning) och jag fick ihop 120 km vilket var rekord för året. Gick in i v.29 och det fina vädret kom till oss. Jag hade även överraskat min fru med en Spa-vistelse ihop med vänner för att fira hennes födelsedag. Löpningen blev således lidande tyvärr men vi hade en fantastisk tid på Spa:t. Lite för att kompensera de få km under veckan valde jag att ställa upp i Ultra Interval Challenges som helt enkelt går ut på att man ska springa minst 10 km var tredje timme i 24 timmar med start vid midnatt mellan fredag och lördag (22-23 juli). Kan inte säga annat än att det var en utmaning för kroppen. Man var seg vid varje start och ytterst få timmars sömn blev det. Sista intervallen sprang jag således kl. 21:00 på lördag kväll. Hade inga direkt känningar dagen efter mer än stelhet. Valde att vila fram till onsdagen då provade att springa igen och redan efter ett par km började det göra ont i ljumsken eller i all fall i den regionen. Genomförde ändå rundan då jag enbart trodde att det var lite stelt efter lördagens festligheter. Valde på grund av detta att vila till på helgen då jag började träna igen men denna gången på vår crosstrainer. Gick hur bra som helt.

Bara att kötta!

Tycker detta är så roligt!

Valde att köra crosstrainer samt styrka fram tills nästkommande fredag då jag testade att springa 5-6 km vilket gick helt okej men det kändes skumt i ljumskregionen. Valde igen efter detta att vila och köra alternativ träning. Testade även laserbehandling samt gick en gång till en osteopat då min vanliga sjukgymnast hade semester. Tyckte att det kändes bättre och var såklart stressat då det bara var lite mer än en vecka kvar till Ultravasan. Körde alternativ träning fram till lördagen (13:e augusti) då jag valde att testa att springa igen, det blev cirka 6,5 km och det kändes faktiskt bra. Tänkte att om jag ska springa 90 km så ska jag testa detta ordentligt innan så jag sprang även på söndagen och nu lite längre, 10,4 km, och det kändes även bra detta. Känslan var att detta löser jag.

Känslan efter 10,4 km!

Blev mer förväntansfull när jag läste irunfar.com och deras preview för Ultravasan och jag var omnämnd. Så vi valde att åka upp till Mora (med vi menar jag hela familjen Brants). Allt gick bra och jag försökte sova lite innan jag skulle upp och äta frukost kl.01:30 på lördagsnatten (jo det stämmer).

Redo för Ultra!

Ställde klockan på 01:00 för att ha tid på mig innan frukosten öppnade. Allt var fixat. Kläder, skor, drop-bags samt min energiplan. Bussen mot Sälen och starten avgick 02:30 och starten för loppet är 05:00 därav alla dessa konstiga tider. Väl framme i Sälen var det över en timme kvar innan start och väntan var seg och kall. Framför allt när det började att regna när vi närmade oss start. Men tiden löpte på och snart var det då dags för starten. Jag hade lyckat att få vara med elit-ledet så jag stod bredvid alla gaseller i starten. Starten gick och detta ger mig gåshud än idag när jag tänker på den, helt magisk. Se bara här.

Vet av erfarenhet att först biten till Smågan är lättsprungen även om det går uppför första km:erna. Försökte hitta ett behagligt tempo och hamnade efter någon km ihop med Isabella Andersson och några andra som valt att ställa upp i 90 km. Kroppen kändes bra och kilometerna löpte av varandra. Där sprang jag tills vi kom till Evertsberg då vi splittrades. Tror några stannade för vätska och andra för toalettbesök samt att jag började få ondare. Tyvärr hade min ljumske börjat göra sig påmind redan efter Mångsbodarna som kommer efter cirka 23 km men det gjorde inte så ont att jag behövde anpassa min löpning eller liknade. Smärtan eller rättare sagt det onda höll sig på en okej nivå fram tills just Everstberg och då har vi sprungit 46 km. Efter detta började smärtan gradvis öka och jag var tvungen att anpassa min löpstil med kortare steg/mindre knäuppdrag etc. Allt för att hålla mig på banan. Farten sänktes gradvis för att se om detta kunde minska det onda. Tog mig fram till Oxberg där världens bästa familj kommit för att heja. Frun och barnen gapade som bara den och även om jag hade bra ont i ljumsken forsade adrenalinet ut i kroppen och jag fortsatte mot Hökberg. När Gopshus närmade sig gjorde det riktigt ont och jag hade blivit varvad av flera löpare vilket tog på psyket. När jag väl kom till Gopshus hade jag knapp styrfart och smärtan var såpass hög att jag knappt kunde ta mig framåt och jag valde att bryta. 66,5 km stod klockan på just då. Med tårar i ögonen gick jag ner mot de funktionärer som höll på att förbereda sig för Varvstafetten (Gopshus är ingen kontroll i Ultravasan) och bad om att få låna en telefon för att ringa familjen och berätta. Satte mig ner efteråt i gräset och väntade och besvikelsen bara sköljdes över mig. Både för min egen prestation men mest för min familj som stod när jag ringde vid Hökberg och väntade in mig. Kan inte erkänna annat än att helgen inte blev som förväntat men tyckte ändå att jag och familjen kunde njuta lite av lördagskvällen. Även om det såklart var deppigt att se alla gå runt med sina finisher-tröjor.

Ganska talande bild!

Vill tacka min familj för att de finns, ni är de bästa!!!!

Fick ett meddelande redan på lördagskvällen av min sjukgymnast om att hon läst vad som hänt och undrade snällt om jag ville komma till henne i veckan. Tror hon flexade ganska bra med sitt schema för att få in mig, vilket uppskattas mycket. Besökte henne i tisdags och enligt henne är den bidragande orsaken till mitt onda i ljumsken/höften att mina halvor inte jobbar ihop ut varar den halvan av kroppen för jobba oerhört hårt. Nästan som de inte sitter ihop, sa hon. Fick några övningar till att börja med men eftersom jag kan framtvinga hög smärtan genom att hoppa på ett ben (vänster) så ville hon att jag skulle röntgas för att utesluta en stressfraktur runt “pubis”. Ringde såklart till vårdcentralen och fick en tid igår med en gång och sen gick det fort. Akut remiss till röntgen på Kungälv Sjukhus, snabbt svar av läkaren att ingen fraktur kan ses alls. Känns såklart skönt men samtidigt blir jag lite skeptisk, har hört att stressfrakturer är svåra att se på vanlig röntgen utan det kan krävas att man gör en magnetröntgen för att se den. Så frågan är om jag ska nöja mig med detta eller försöka få till en MR också för att verkligen vara 110%? Känns inte som jag kan göra det genom att gå tillbaka till vårdcentralen utan i så fall för jag hitta en annan ingång.

Men ge upp gör jag inte!

Det som gör mig lite irriterad är min egen delaktighet i detta. Känns som jag kunde förhindrat detta genom att inte försöka ta igen missat träning samt skött min alternativ träning bättre. Har en tendens till att bli lite manisk när jag väl springer och glömmer bort det andra viktiga. Men snart ska väl även jag lära mig detta:-).

Så nu blir det helt enkelt löpvila x antal veckor och rehab. Kommer även försöka få in lite crosstrainer och spinning in i detta för att få svettas lite också.

Tack och hej, Leverpastej!